mythoughtsinlife

När jag bestämde mig för att lämna sonens pappa flyttade vi till en hyreslägenhet ute i ingenstans. Men det var vårt hem, vår borg, ett ställe där vi kände oss trygga. Edvin hade ett eget rum, med alla sina saker, det var bara hans rum. Där kände han sig trygg.
Efter 2,5 år flyttade vi därifrån, jag sa upp vår lägenhet, vårt trygga hem i hopp och tro att vi inte behövde den längre. Med en schizofren känsla av total frihet och rädsla för att ge upp vårt hem på samma gång.
Sagt och gjort, i mars 2012 flyttade vi och i september strax innan min 30 årsdagen va misslyckandet ett faktum. Vi stod då utan nånstans att ta vägen och situationen blev ganska snart ohållbar. I augusti samma år träffade jag en numera väldigt god vän till mig och det visade sig vara en ängel med familj. Denna lilla familj bestående av en mamma, en pappa, en son på 4år och en son på 6 månader öppnade sitt hem för oss. De gav oss värme, trygghet och vänskap, de hjälpte oss med flytt, de tog hand om min son när jag va sjuk och även mig. Dem har funnits där genom skratt och mycket gråt och funderingar. Denna lilla familj har en speciell plats i mitt hjärta.
Åter till ämnet...Det fanns ingen som helst press eller stress på att flytta därifrån men jag är en vuxen tjej och dessutom mamma och började känna behovet av att ha nåt eget. En vacker dag erbjöds jag hyra en kompis lght i andra hand tillsvidare. Kanon det va ju perfekt, väldigt liten men jättemysig lght! Här har vi nu boat in oss i några månader och trivts riktigt bra!
Sen kom nästa slag, lägenheten är uppsagd(av hyresvärden)... Inte helt oväntat och ja det kan ju hända men varför får inte vi bara bo någonstans? Ja ja nu är det ju som det är och eftersom jag tror att det som händer sker av en anledning så är ju säkert fallet även nu. Men mitt mammahjärta går i tusen bitar varje gång jag måste rycka upp sonen.
Under hela den här karusellen så har vi varit noga med att det inte påverkat honom mer än nödvändigt, så han är kvar på samma dagis för att behålla tryggheten där.
Efter ett antal veckor med magkramp och spänningshuvudvärk känns det lite hoppfullt och jag är inte lika stressad över situationen. Framförallt har jag passat på att vila och bara vara de senaste dagarna när sonen varit sjuk, så det kom nåt väldigt gott ur det också.
Jag har haft ångest inför att berätta för sonen att vi än en gång måste flytta. Idag efter frukost satt han i mitt knä och myste och då kände jag att det va dags. Vi ska alltså flytta igen om ca 2 månader senast och vi flyttar då in hos min nuvarande. Han är också lite av en ängel, ett litet men väldigt tryggt hem är det som väntar och en framtidsplan på att flytta till större, alla tre.
Det här blir fjärde gången på 13 månader som vi flyttar...